Apropå den nye moderate partisekreteraren:
Man skall inte mucka gräl med örebroare!
Att få börja jobba hos en av dem som hade förändrat svensk journalistik! Vilket tillfälle och vilken utmaning! När Herbert Söderström om sommaren 1964 skrev och välkomnade mig som sommarvikarie på dåvarande Örebro-Kuriren (S) hoppade jag, som nyexaminerad från Journalistinstitutet i Stockholm, högt av glädje i mitt studentrum i Uppsala.Han hade ett par år gjort ”Utfrågningar”, en serie TV-intervjuer tillsammans med Åke Ortmark en av de sedermera så omtalade ”Tre O:na”, Ortmark, Lars Orup och Gustaf Olivecrona.
Den fränare intervjustil de introducerade hade fått namnet ”skjutjärnsjournalistik”. Att få lov att praktisera detta i min mormors hemstad, där jag kunde bo i hennes mycket stora lägenhet eftersom hon låg permanent på sjukhus, det såg jag fram mot.
Jag togs emot med öppna armar och gavs ganska fria tyglar. Men konkurrensen om de krävande jobben var stor. Fem andra journalister, som alla var på hugget. Och inte minst paret Christina och Stig Jutterström. Vilka efter några år inte längre var ett par, men formidabla journalister bägge två. ”Juttan” hade skinn på näsan, men kunde slänga i väg ett vänligt ord då och då åt gröngölingen. Vilket hon fortsatte med då vi setts genom mina år på UD.
Konsumentjournalistik hade varit en särskild gren på ”skolan”, men den hade jag undvikit, trots att jag började inse dess vikt. Tur var det, för på tidningen fanns en tjej som var yngre än jag, dvs. under 30 ”bast”, men betydligt mycket tuffare. Vilket senare skulle visa sig ha betydelse för min framtid.
Jag fick mängder av småuppdrag. Som att åka och med fotograf kolla en lastbil som kört fast i en järnvägsundergång. Eller på en segeltävling i Hjälmaren.
En gång brände det till. En jordbrukare hade genom beslut i en tingsrätt i södra delen av spridningsområdet, blivit av med både mark och hus i en arvstvist. Efter min intervju med efterkoll stod det klart att han blivit offer för en rättsskandal. En medlem av rätten hade klart bort bytas ut på grund av jäv och domarens roll föreföll minst sagt oklar.
Men där satte Herbert stopp, tillsammans med tidningens direktör, Lars Ag. Denne skulle senare göra sig känd i helt andra sammanhang, som generaldirektör för både Byggnadsstyrelsen och Konsumentverket. Man vågade sig inte på en rättstvist där det inte var säkert att man skulle gå ut segrande.
Den kvinnliga konsumentjournalisten ångade på. Liksom de politiska reportrarna, Jutterströms, livligt stödda på ledarplats av chefredaktören. Inga stenar lämnades orörda, oavsett ekonomiska intressen eller partifärger.
Mitt intresse för TV-mediet hade fått positivt gensvar hos den tidigare Sveriges Radio- och TV-anställde chefen. När det närmade sig slutet på mitt vikariat fick jag höra att jag skulle få sköta en alldeles egen TV- och radiosida i tidningen, minst en gång i veckan. Och vikariatet förlängdes!
Men så en dag på tidig höst blev jag inkallad till Herbert, som med sorgsen min och böjt huvud berättade att jag tyvärr inte fick fortsätta. Man ville gärna ha mig kvar, men ekonomin tillät det inte.
På omvägar fick jag höra att det hela berodde på att handlarna i staden sagt upp annonser i mängd, med särskilt omnämnande av den hårda konsument-journalistiken som skäl. Och den socialdemokratiska arbetarekommunen hade gjort detsamma på grund av några hårda artiklar om interna svårigheter i partiet.
Jag sökte jobb på Nerikes Allehanda, utan framgång. Jag brast ihop, nu skulle jag tvingas lämna min mammas födelsehem, min mormors härliga, men alltför stora våning.
En annons i tidningen Journalisten lockade mig att söka jobb på Sveriges Radio i Växjö, i den lokala ”Smålandskvarten”. När jag ringde upp svarade chefen mycket vänligt. Att få någon som jobbade för den store etermedieprofilen Herbert Söderström var tydligen en oslagbar merit.
När jag emellertid, väl medveten om smålänningars stundtals uppkommande kitslighet när det gäller utsocknes, frågade om jag inte skulle gå upp på radion i Örebro för ett röstprov.
– Nej, det behövs inte, jag hör ju att du inte talar dialekt!
Det var väl tur det för annars kanske man då hade upptäckt det som ett par månader senare gjorde att jag av en av ”Dubbel-Olles” underordnade journalister blev tipsad att söka mig någon annanstans. Man hade märkt att jag hade en lätt stamning, något som blev värre när jag blev nervös inför mikrofonen och försökte dölja den.
På den tiden var det lätt för en akademiskt utbildad journalist att få jobb. Nordvästra Skånes Tidningar i Ängelholm gav mig min första fasta plats. Att under de senaste fem åren anställts femtio journalister som alla fått fast plats, men slutat, hörde jag först långt senare. Men det hade jag ingen känning av.
För övrigt sa’ man mig när jag oroade mig för hur jag skulle gå hem hos nordväst-skåningarna:
– Det går säkert bra, man hör ju att du inte är stockholmare!
Åren i Uppsala hade tydligen slätat ut alla sådana spår.
Men Herbert Söderström fick även han lov att lämna Örebro, den lokala kritiken blev för svår. Han gick tillbaka till etermedia två år senare, som redaktionschef för TV i Malmö 1967-74 och sedan som informationschef på Sveriges Radio 1975-79. Han tilldelades Stora Journalistpriset 1983 och blev hedersdoktor vid Göteborgs Universitet 1991. Han avled 2002, 72 år gammal.
Med honom delade jag förresten intresset för persondatorer. Han skrev en bok i ämnet, ”Min väg till datorn” (1983) och själv fick jag introducera Desk Top Publishing på UD ett par år senare. Men det är, som Kipling skriver, ”en annan historia”.
Herman Gyllenhaal
Fotnot: Örebro kexfabrik var länge den ledande tillverkaren av bl.a. Mariekex. 1975 övertogs firmamärket av Göteborgs kexfabrik och 1976 lades tillverkningen ner i Örebro.
När de var som flest fanns det åtta skofabriker i Örebro, de flesta på västra sidan av järnvägen. Kumla var en annan stor tillverkningsort av skor. Till dessa två städer var en stor del skotillverkningen i Sverige koncentrerad ända fram till 1970-talet, då import av skor tilläts komma från Italien. Nu finns det i Sverige tio fabriker kvar. I Örebro finns det inga, i Kumla två; där finns också Skoindustrimuseet .
