Marianne Lindberg De Geers bild spridd över världen

 När en så pass erfaren konstnär som Marianne Lindberg De Geer inte förmådde sig att ingripa trots att hon kände det var fel, förstår man, kanske, varför inte kulturministern tvekade att skära i tårtan. Text nedan ur Expressen.

Ur Expressen den 25 april 2012
Marianne Lindberg De Geer går till tårtbottnen med vad som egentligen hände på Moderna.

Varför skriver jag ännu en artikel om tårtskärningen på Moderna? Jo, för att ingen, förutom konstnären Makode Linde, som hittills skrivit om händelsen var på plats.


Fem konstnärer, varav jag var en, fick erbjudandet av Pontus Raud, projektledare för Konstnärernas riksorganisations 75-årsfirande, att designa var sin tårta. Dessa skulle presenteras och ätas upp i samband med ett tårtkalas med kaffe (inte champagne som felaktigt påståtts).


Efter att kulturministern hållit sitt inledningsanförande på denna tillställning blev hon framföst mot ett bord. Hon fick en stor förskärare i handen och en svart marsipantårta presenterad för sig, med uppmaningen att hugga in. När kniven gled genom tårtans svarta marsipanskinn, vita underhudsfett och genom det röda tjocka, lagret av sockerkaka brast konstverkets svartsminkade Blackface-ansikte ut i ett långt snyftande ångestskri. Samtliga närvarande reagerade med chock, förvåning och förskräckelse. Det lät förfärligt. En del, rätt många, reagerade med generade flin - det var ju ändå vår kulturminister som han skrek så där inför. Det hela gick totalt utanför vad man gör vid så högtidliga ceremonier. Några reagerade också med ilska.


Lena Adelsohn Liljeroth själv handlade blixtsnabbt som man gör när ett barn skriker i panik. Tröstade genom att omedelbart och med ett leende stoppa tårtbitar i munnen på konstnären
Det hela fick mig att tänka på Milgrams lydnadsexperiment, där han iscensatte en situation där vanliga människor gav "försökspersoner" högre och högre elchocker, trots fruktansvärda skrik, eftersom en auktoritet, en vetenskapsman, gav ordern.
Så när ministern dragit sig tillbaka uppstod genast kö kring Makode Lindes tårta: barn, gamla och unga, alla ville plötsligt följa i ministerns spår. De skar och log och mumsade, konstnären skrek ut sin ångest, allt svettigare under sminket, i den obekväma ställning och situation han befann sig i.
En liten grupp stod en bit ifrån. Jag ingick i den.
"Usch, själv skulle jag aldrig skära i den där tårtan", sa en äldre manlig konstnär. Vi andra instämde. Jag plåtade.
En äldre dam kom fram till oss och sa: "Nu får det räcka, han orkar inte ligga på det där viset mer." Jag hittade en av arrangörerna och upprepade hennes ord. "Jag ska fråga honom", sa arrangören som viskade i Makode Lindes öra. Men konstnären ville ligga kvar. Plötsligt tyckte vi att allt tog olidligt lång tid. Linde fortsatte att yla. Efter cirka en timme var allt över och han kunde krypa ur sitt bord, stel i nacken och dyblöt av svett.
Efteråt skrev jag en notis till dessa sidor. Min utgångspunkt blev kulturministerns ekonomiska politik. Konstnärernas intvingande i entreprenörskapets fälla: att starta firmor, att göra populära, igenkännbara saker som går att sälja.
Konsten ska visa upp det aldrig tidigare sedda, som därför kanske ingen vill/vågar köpa i ett första skede eller kanske aldrig. Som, i bästa fall, bidrar till att få en annan blick på världen än den som redan existerar. Men konstnären som entreprenör ska bara bekräfta det bestående. Så har jag uppfattat den moderata kulturpolitiken.
I notisen gav jag Adelsohn Liljeroth repliken: Bad conditions? Go eat yourself! (Expressen Kultur 17/4).
Efter publiceringen av bilden exploderade min mejlbox och jag blev i ett slag den entreprenör som Liljeroth efterlyst. Efter det har varje dag gått åt till att skriva fakturor som jag skickat runt hela världen. Bilden har blivit ett verk i sig. Tårtan är uppäten, men ministerns handling i bild har kommit att representera Sverige som ett land med rasistiska tendenser.
Själv brottas jag med en mängd frågor kring mitt och mina konstnärskollegors medagerande i detta. Måhända blev kulturministern intrixad i situationen av arrangören, så kändes det i stunden. Hon litade på att allt var säkert kring hennes medverkan i en konstnärsförenings 75-årsfirande på World art day. Men bilden som valsar runt världen, min bild, blev något annat. Har jag med mitt entreprenörskap gått för långt? Låter jag min försörjning skada landets rykte? Fick kulturministern den entreprenör hon så ivrigt propagerat för?
Och kanske mest av allt undrar jag varför jag inte stoppade tårtätandet fast jag så småningom förstod vad som hände? Milgrams experiment kanske har svaret.

URL: http://www.expressen.se/kultur/hur-jag-blev-entreprenor/