För varje år har
häggens hängande
grenar vuxit allt
närmare fönstret
Vajande vita blommor
nu lockar min arm att
sträcka sig ut allt
längre och längre
Hade inte tid att
vänta tills den växt
att jag enkelt
kunde ha nått dem
Brutna kvisten skulle
stå i vår finaste vas
av slipad kristall
var min tanke när
jag föll ner mot marken
Men fallet var mjukt
för jag landade i mig
där ingen annan såg
försöket att bryta
mig loss
från mitt träd det
aldrig rotlösa
Hrmn 14 maj 2012
