Erland Cullbergs bortgång för några dagar sedan får mig att tänka långt tillbaka, till 1950-talets mitt. Jag studerade teologi och hade fått sommarjobb, ja, mat och logi, på Rättviks stiftsgård vid Siljans strand i Dalarna. Det var ständigt folk som kom och tittade i det vackert inredda huset, med dess enkla och stilfulla kapell. Ledare var den så småningom legendariske stiftsadjunkten Nils-Hugo Ahlstedt. Han hade en sådan förmåga att lyssna på människor och arrangera intressanta möten att folk drogs till stiftsgården från när och fjärran.
Vad jag förstår stöddes han livligt av Västerås’ stifts biskop, teol. dr John Cullberg. Jag såg denne ett par gånger på de tre gånger jag var i Rättvik. En av gångerna måste ha varit på hans son Staffans konfirmation; Nils-Hugo hade varit konfirmationsprästen.
Min anknytning hade varit att jag, som några och tjugoårig teologie studerande, skulle hålla uppsikt över konfirmanderna på deras fritid, så att de inte ställde till något bus eller liknande. Ja, det var både pojkar och flickor bland konfirmanderna. Men det blev aldrig några problem vad jag så, de bägge könen höll sig strikt på var sin kant, så mycket som möjligt.
Staffan gav intryck att vara en mycket tuff men samtidigt snäll person. I efterhand kan jag förstå att jag uppfattade honom instinktivt som en ledartyp. Inte underligt med en sådan far som i sin ungdom hade varit ordförande i ett antal viktiga organisationer, som t.ex. Uppsala Studentkår, Sveriges Kristliga Studentrörelse och Sveriges Förenade Studentkårer. Staffan blev så småningom chef för Statens konstråd och har givit ut en bok om Erland; "Färgen och hela härligheten - Erland Cullberg" (Carlsson förlag).
Deras bror Johan Cullberg blev så småningom en av Sveriges mest uppskattade och nyligen mest omtalade psykologer; hans inlägg om den norske massmördaren som gick ut på att denne inte var sjuk i psykisk mening var troligtvis en viktig faktor när man i Norge beslutade om en ny utredning om vederbörandes hälsotillstånd.
Sedan jag och min familj hade flyttat till Sollentuna i början på 1970-talet fick vi ganska snart upp ögonen för en av kommunens mest kända konstnärliga profiler. Bilderna kom som en chock för mig, jag hade inte haft en aning om att Staffan hade en bror som var konstnär. Att denne var psykiskt sjuk såg man väl direkt, men kraften i hans måleri var så stark att det inte kändes väsentligt. Man kunde tränga in i målningarnas färgrikedom och hitta ställen som fascinerade. Samtidigt som helheten tog ett stadigt grepp om hjärtat.
Under en tid hängde en av hans större målningar i den höga och ljusa kommunfullmäktigesalen högst upp i höghuset i Sollentuna centrum. Det var inte en målning skapad att skänka lugn och ro, som t.ex. vävnaden i Riksdagens sammanträdessal. Den ville påminna om kulturens kraft, kändes det som. Varför den så småningom togs bort vet jag inte.
Men att konstnären, Erland, hade ett arv från sin far om att vara en ledare, om än när det gäller färgens betydelse inom den svenska konsten, det intrycket består. Hans deltagande i Svenskt samtidsmåleri i juni 2008 på Edsvik konsthall har för mig personligen stadfäst hans betydelse (Se nedanstående P.S).
Erland har under de senaste tio åren som konsthallen bestått varit en ofta sedd besökare. Trots hans alltid oljefärgsfläckade kläder gjorde hans ständigt vänliga väsen alltid ett positivt intryck på de hallvärdar som såg honom försynt smyga in; en välkommen gäst. Men få verkade vilja störa honom i hans rundvandringar på de olika utställningarna.
En gång fick jag tillfälle att hälsa på honom. Det var när han kom i sällskap med hans bror Johan och stod på uppfarten till konsthallen. Då gick jag fram till Johan och frågade om han mindes mig, så där för en 40-50 år sedan? Vilket han förstås inte gjorde; vi hade aldrig talats vid. Jag hade tagit fel på honom och hans bror Staffan. Johan höll, som den gode psykolog han är, dock god min. Och sedan kunde jag våga hälsa på Erland. Jag tackade honom så mycket för hans måleri, vartill han nickade uppskattande.
Och det gör jag än en gång; tack!
Herman Gyllenhaal
Johan Cullberg f. 1934 och Erland Cullberg f. 1931, d. april 2012, på uppfarten till Edsvik konsthall från Landsnoravägen i december 2005.
Ur juninumret av Edsbergs-Kuriren 2008 om Svenskt samtidsmåleri:
”Erland Cullberg deltar med fyra tavlor, ovanstående heter ”Okänd poet”. När jag efter öppnandet talade om för honom att min hustru och jag tyckte att han förändrats på senare tid och att jag tyckte att denna var den bästa svarade han med en viss värme i rösten: ”Ja, jag har blivit gladare.”
”Det märks”, påpekade en annan besökare, ”på att han inte vräker på färglager ovanpå färglager utan arbetar friare.”
P.S. Ett mycket kort videoklipp med fyra av Erland Cullbergs målningar som jag filmade på utställningen Svenskt samtidsmåleri i juni 2008 finns på denna länk: http://youtu.be/tNbNG3U1p_w . För att titta närmare på bilderna, tryck på paustangenten till vänster om tidsindikatorn. D.S.
