Det verkligt obehagliga

Det verkligt obehagliga
var kanske
att det var
de egnas liv
han var ute efter
- inte ”de andras”

Som om han ville säga
oss:
”Om ditt högra öga förleder dig
så riv ut det!”

Tänk om det
det verkliga målet
inte var
Koranen, som talar om
”Bokens folk”
(och därvid menar såväl
judar, kristna och muslimer),
och dess följare,

utan tomheten i den västerländska
så kallade verkligheten
och dess spelande
med själviska drifter
i alla former
på filmdukar och
datorskärmar
i hämningslösa våldsböcker
och på parbytespartyn.

Vi som spelar casino
med våra och andras liv
som börsinsatser,
borde inte vi känna efter
var vi har den medmänsklighet
som vi ser att han
så uppenbart saknar?


Herman Gyllenhaal, Edsberg, den 17 juli 2012

Aprilönskan

Jag vill ha
våren
i en liten
ask
som knoppas
och
grönskar

Den vill jag
kunna öppna när
jag

vill


Edsberg, 17 april 2012

Kräftfångst i Cambridge 1959

Kräftfångst i Cambridge 1959
Professor Charlie Dunbar Broad f. 1887, d. 1971 var en framstående filosofiprofessor i Cambridge hade en tidig kärlek till Sverige och svenskarna. Genom olika kontakter blev han bekant med Stockholms Nation i Uppsala och fattade tycke för den stämning som rådde bland studenterna där efter andra världskriget. Han var ensamstående och hade inga dyrbara vanor, så han hade samlat ihop till en ansenlig förmögenhet. Redan 1906 hade han kommit på stipendium till Cambridge och med kortare uppehåll verkade och bodde han där under större delen av sitt liv. Hans bostad var en av universitetets mera prestigefyllda, de rum som en gång hade bebotts av Isaac Newton. Han som kom på tyngdlagen när han såg ett äpple falla, sägs det.

Två trappor upp ovanför porten till Trinity College bodde professor C.D. Broad i de rum där en gång den världsberömde matematikern professor Isaac Newton hade residerat. I ett av fönstren stod för övrigt vid vårt besök fortfarande det instrument med vilket Newton kunde visa att det vita ljuset kunde delas upp i regnbågens alla färger. Statyn föreställer Henrik VIII:e, som grundade colleget 1546.

En del av sin förmögenhet avsatte han till en fond i Cambridge som skulle bekosta ett studentutbyte mellan studenter på hans eget college, Trinity College och Stockholms Nation. Under en hel del år kom två ynglingar (då var Trinity enbart för män) till Uppsala och två därifrån till Cambridge. Stipendiet inbegrep en månads vistelse om sommaren med mat och husrum i vardera staden och resa till och från.

Det var år 1958 som årets professor Broad-stipendiater på Stockholms Nation i Uppsala, Claes Grill (tyvärr bortgången för ett par år sedan) och Christer Mannerfelt (f.d. SEB-direktör) i Cambridge förfärdigade kräfthåvar av tennisnät (se bild ovan). Dem fick Gunnar Ljungman och undertecknad se igen när våra studentvärdar på Trinity College som väl är ett av Cambridge's största, som vi väntat oss, föreslog ett kräftfiske till.

Det var i början på augusti 1959. Cirka dussinet ivriga potentiella kräftfiskare åkte på natten till ovanför det gamla fångststället längre uppåt floden Cam i bilar varav en utlånad Rolls Royce (se foto).

Håvarna sänktes ned i många ficklampors sken och efter en stund håvade vi upp dem. Vi fick massor av gråbruna med klorna klippande skaldjur. Lycka!

Bäst som vi höll på kom en storvuxen man i läderväst med en stretande schäfer i koppel i ena handen och ett förtroendeinjagande (min fars uttryck) gevär. Han förklarade att han var The Water Bailiff, dvs. en slags polis med uppdrag att se till att inga obehöriga fiskade i floden.
När han fick se att vi fångade kräftor sade han att det var strängt förbjudet eftersom kräftorna var föda åt forellerna, vilka tydligen gav stor utdelning åt fiskerättsägarna.

Med geväret pekande å håvarna beordrade han oss att hälla tillbaka de kraftigt krav-lande delikatesserna i floden. Besvikelsen var stor bland de drygt dussinet fiskarena.
Men när han väl försvunnit, sa' plötsligt en av studenterna: "I have hidden some in the luggage boot of my car!" Och "lo and behold!", där fanns kräftor så det skulle räcka till ett par, tre stycken per man.

Dagen efter, den 7 augusti 1959, lyckades man få låna collegekökets största kittel. Och Gunnar Ljungmans mamma hade skickat med dillkvistar som vi hade lyckats hålla vid liv i en dryg vecka. Det kokades och sniffades och förväntningarna steg. Under tiden skulle Gunnar och jag göra någonting till för att mätta maggen. Vi hade satsat på omelett med stuvning, med sparris tror jag.

Stuvningen blev ju stor men var något tunn. Då bar det sig inte bättre än att någon av oss (minns absolut inte!) greppade efter mjölet och hällde i litet till. För sent såg ihällaren att han hade tagit diskpulverpaketet i stället! Men vi beslöt att försöka hålla god min. En av gästerna framhöll dock, på det vanliga försynta engelska sättet, att visserligen var omeletten utmärkt med stuvningen hade en viss bismak som han inte kunde placera.

Gunnar Ljungman vid ena bordsänden.

Herman Gyllenhaal vid andra bordsänden

Som synes av bilderna var dock stämningen på kräftpartyt hög. Jag har för mig att kommande års stipendiater inte vågade sig på att återupprepa bravaden. Men kanske har någon av deltagarna i 1959 års kräftfiske i floden Cam kvar det medlemskort i Trinity College Crayfish Club som vi förfärdigade åt dem?

Professor Carlie Dunbar Broad på Gillet i Uppsala år 1960 tillsammans med studenter som tidigare varit en månad på hans Trinity College, Cambridge. Christer Mannerfelt t.v. om honom. Foto: Hrmn

Tantutställningens akvareller på Edsvik konsthall

Världens Allra Största Tantutställning på Edsvik konsthall hade sin sista dag söndagen den 15 april. Men den dyker nog upp någon annan stans, så småningom ;-)

Herman Gyllenhaal, Producent och foto

Ansvarig utgivare för Edsbergs-Kuriren.

Världens allra största tantutställning - Eva Björk på Edsvik konsthall i...

Tillbaka till Upplysningstiden
Spår i natten – 7 februari 2009
Förgäves kämpar stilla stearinljuslågor
i höga, blanka mässingsstakar
mot kvällssols gula infall i vårt matrumsfönster.
Vi låtsas inte om dem och håller sammetshårt
om mörkertid som varit
då dessa flammor
oss vänligt förde samman;
när vita flingmoln oss gladde med sin ringdans
och lyste upp den tysta, svarta marken.
Så tätt, så tätt tillsammans - ett täcke i väntan att beträdas
av nattens djur och morgons fåglar
bland smala björkars stammar,
där foderbollar dinglar till deras säkra överlevnad.

Som ofta ovanpå vårt sovrum
en granne står och tittar ut i starka natten;
så där bland nya harspår ser han
plötsligt gråa skuggan
med fyra ben som sakta lyfts i skaren.

”En varg, en varg!” han inom sig då ropar,
men ingen vill han väcka så här halv tre på natten.
Han lägger sig igen för att försöka sova
– det dröjer en god tid tills sömnen återkommer.

Hans hustru morgonen därpå
går ut med blanka bildpunktskameran
och fäster noggrant i dess minne klara vilddjursspåren,
som nästa dag så tydligt nog skall tolkas
med uppslagsbokens svarta stämplar.

Men ingen tidning tror oss, ja, ingen vågar trycka
det som så klart - vad flera ögon skådat.

Så åtta veckor gick – då anförtrodde så
en granne vår granne att en bekant
som bor på vägen bredvid biblioteket
att hon med kikare vid samma tid
den vargen noga observerat,
men inte vågat säga då till någon
av rädsla för att verka - annorlunda.

Tillbaka vill jag nu – upplysningstiden måste komma åter,
då enkla stearinljuslågor klart lyste mer än många solar.


Edsberg 2 april 2009
Herman Gyllenhaal