Bergrummet Elefanten i Edsberg snart byggnadsminne



Det bör väl bli öppet lördagar och söndagar och guidade visningar, eller hur?

                        Platsen som anges är nog rätt, frånsett att sambandscentralen befinner sig cirka 25
                        meter under det huset.

Skjutjärnsjournalistikens offer i kex- och skostaden

Apropå den nye moderate partisekreteraren:

Man skall inte mucka gräl med örebroare!

Att få börja jobba hos en av dem som hade förändrat svensk journalistik! Vilket tillfälle och vilken utmaning! När Herbert Söderström om sommaren 1964 skrev och välkomnade mig som sommarvikarie på dåvarande Örebro-Kuriren (S) hoppade jag, som nyexaminerad från Journalistinstitutet i Stockholm, högt av glädje i mitt studentrum i Uppsala.

Han hade ett par år gjort ”Utfrågningar”, en serie TV-intervjuer tillsammans med Åke Ortmark en av de sedermera så omtalade ”Tre O:na”, Ortmark, Lars Orup och Gustaf Olivecrona.

Den fränare intervjustil de introducerade hade fått namnet ”skjutjärnsjournalistik”. Att få lov att praktisera detta i min mormors hemstad, där jag kunde bo i hennes mycket stora lägenhet eftersom hon låg permanent på sjukhus, det såg jag fram mot.

Jag togs emot med öppna armar och gavs ganska fria tyglar. Men konkurrensen om de krävande jobben var stor. Fem andra journalister, som alla var på hugget. Och inte minst paret Christina och Stig Jutterström. Vilka efter några år inte längre var ett par, men formidabla journalister bägge två. ”Juttan” hade skinn på näsan, men kunde slänga i väg ett vänligt ord då och då åt gröngölingen. Vilket hon fortsatte med då vi setts genom mina år på UD.

Konsumentjournalistik hade varit en särskild gren på ”skolan”, men den hade jag undvikit, trots att jag började inse dess vikt. Tur var det, för på tidningen fanns en tjej som var yngre än jag, dvs. under 30 ”bast”, men betydligt mycket tuffare. Vilket senare skulle visa sig ha betydelse för min framtid.

Jag fick mängder av småuppdrag. Som att åka och med fotograf kolla en lastbil som kört fast i en järnvägsundergång. Eller på en segeltävling i Hjälmaren.

En gång brände det till. En jordbrukare hade genom beslut i en tingsrätt i södra delen av spridningsområdet, blivit av med både mark och hus i en arvstvist. Efter min intervju med efterkoll stod det klart att han blivit offer för en rättsskandal. En medlem av rätten hade klart bort bytas ut på grund av jäv och domarens roll föreföll minst sagt oklar.

Men där satte Herbert stopp, tillsammans med tidningens direktör, Lars Ag. Denne skulle senare göra sig känd i helt andra sammanhang, som generaldirektör för både Byggnadsstyrelsen och Konsumentverket. Man vågade sig inte på en rättstvist där det inte var säkert att man skulle gå ut segrande.

Den kvinnliga konsumentjournalisten ångade på. Liksom de politiska reportrarna, Jutterströms, livligt stödda på ledarplats av chefredaktören. Inga stenar lämnades orörda, oavsett ekonomiska intressen eller partifärger.

Mitt intresse för TV-mediet hade fått positivt gensvar hos den tidigare Sveriges Radio- och TV-anställde chefen. När det närmade sig slutet på mitt vikariat fick jag höra att jag skulle få sköta en alldeles egen TV- och radiosida i tidningen, minst en gång i veckan. Och vikariatet förlängdes!

Men så en dag på tidig höst blev jag inkallad till Herbert, som med sorgsen min och böjt huvud berättade att jag tyvärr inte fick fortsätta. Man ville gärna ha mig kvar, men ekonomin tillät det inte.

På omvägar fick jag höra att det hela berodde på att handlarna i staden sagt upp annonser i mängd, med särskilt omnämnande av den hårda konsument-journalistiken som skäl. Och den socialdemokratiska arbetarekommunen hade gjort detsamma på grund av några hårda artiklar om interna svårigheter i partiet.

Jag sökte jobb på Nerikes Allehanda, utan framgång. Jag brast ihop, nu skulle jag tvingas lämna min mammas födelsehem, min mormors härliga, men alltför stora våning.

En annons i tidningen Journalisten lockade mig att söka jobb på Sveriges Radio i Växjö, i den lokala ”Smålandskvarten”. När jag ringde upp svarade chefen mycket vänligt. Att få någon som jobbade för den store etermedieprofilen Herbert Söderström var tydligen en oslagbar merit.

När jag emellertid, väl medveten om smålänningars stundtals uppkommande kitslighet när det gäller utsocknes, frågade om jag inte skulle gå upp på radion i Örebro för ett röstprov.

– Nej, det behövs inte, jag hör ju att du inte talar dialekt!

Det var väl tur det för annars kanske man då hade upptäckt det som ett par månader senare gjorde att jag av en av ”Dubbel-Olles” underordnade journalister blev tipsad att söka mig någon annanstans. Man hade märkt att jag hade en lätt stamning, något som blev värre när jag blev nervös inför mikrofonen och försökte dölja den.

På den tiden var det lätt för en akademiskt utbildad journalist att få jobb. Nordvästra Skånes Tidningar i Ängelholm gav mig min första fasta plats. Att under de senaste fem åren anställts femtio journalister som alla fått fast plats, men slutat, hörde jag först långt senare. Men det hade jag ingen känning av.

För övrigt sa’ man mig när jag oroade mig för hur jag skulle gå hem hos nordväst-skåningarna:

– Det går säkert bra, man hör ju att du inte är stockholmare!

Åren i Uppsala hade tydligen slätat ut alla sådana spår.

Men Herbert Söderström fick även han lov att lämna Örebro, den lokala kritiken blev för svår. Han gick tillbaka till etermedia två år senare, som redaktionschef för TV i Malmö 1967-74 och sedan som informationschef på Sveriges Radio 1975-79. Han tilldelades Stora Journalistpriset 1983 och blev hedersdoktor vid Göteborgs Universitet 1991. Han avled 2002, 72 år gammal.

Med honom delade jag förresten intresset för persondatorer. Han skrev en bok i ämnet, ”Min väg till datorn” (1983) och själv fick jag introducera Desk Top Publishing på UD ett par år senare. Men det är, som Kipling skriver, ”en annan historia”.

Herman Gyllenhaal


Fotnot: Örebro kexfabrik var länge den ledande tillverkaren av bl.a. Mariekex. 1975 övertogs firmamärket av Göteborgs kexfabrik och 1976 lades tillverkningen ner i Örebro.

När de var som flest fanns det åtta skofabriker i Örebro, de flesta på västra sidan av järnvägen. Kumla var en annan stor tillverkningsort av skor. Till dessa två städer var en stor del skotillverkningen i Sverige koncentrerad ända fram till 1970-talet, då import av skor tilläts komma från Italien. Nu finns det i Sverige tio fabriker kvar. I Örebro finns det inga, i Kumla två; där finns också Skoindustrimuseet .

Erland Cullberg - en färgernas ledare

Erland Cullbergs bortgång för några dagar sedan får mig att tänka långt tillbaka, till 1950-talets mitt. Jag studerade teologi och hade fått sommarjobb, ja, mat och logi, på Rättviks stiftsgård vid Siljans strand i Dalarna. Det var ständigt folk som kom och tittade i det vackert inredda huset, med dess enkla och stilfulla kapell. Ledare var den så småningom legendariske stiftsadjunkten Nils-Hugo Ahlstedt. Han hade en sådan förmåga att lyssna på människor och arrangera intressanta möten att folk drogs till stiftsgården från när och fjärran.

Vad jag förstår stöddes han livligt av Västerås’ stifts biskop, teol. dr John Cullberg. Jag såg denne ett par gånger på de tre gånger jag var i Rättvik. En av gångerna måste ha varit på hans son Staffans konfirmation; Nils-Hugo hade varit konfirmationsprästen.

Min anknytning hade varit att jag, som några och tjugoårig teologie studerande, skulle hålla uppsikt över konfirmanderna på deras fritid, så att de inte ställde till något bus eller liknande. Ja, det var både pojkar och flickor bland konfirmanderna. Men det blev aldrig några problem vad jag så, de bägge könen höll sig strikt på var sin kant, så mycket som möjligt.

Staffan gav intryck att vara en mycket tuff men samtidigt snäll person. I efterhand kan jag förstå att jag uppfattade honom instinktivt som en ledartyp. Inte underligt med en sådan far som i sin ungdom hade varit ordförande i ett antal viktiga organisationer, som t.ex. Uppsala Studentkår, Sveriges Kristliga Studentrörelse och Sveriges Förenade Studentkårer. Staffan blev så småningom chef för Statens konstråd och har givit ut en bok om Erland; "Färgen och hela härligheten - Erland Cullberg" (Carlsson förlag).

Deras bror Johan Cullberg blev så småningom en av Sveriges mest uppskattade och nyligen mest omtalade psykologer; hans inlägg om den norske massmördaren som gick ut på att denne inte var sjuk i psykisk mening var troligtvis en viktig faktor när man i Norge beslutade om en ny utredning om vederbörandes hälsotillstånd.

Sedan jag och min familj hade flyttat till Sollentuna i början på 1970-talet fick vi ganska snart upp ögonen för en av kommunens mest kända konstnärliga profiler. Bilderna kom som en chock för mig, jag hade inte haft en aning om att Staffan hade en bror som var konstnär. Att denne var psykiskt sjuk såg man väl direkt, men kraften i hans måleri var så stark att det inte kändes väsentligt. Man kunde tränga in i målningarnas färgrikedom och hitta ställen som fascinerade. Samtidigt som helheten tog ett stadigt grepp om hjärtat.

Under en tid hängde en av hans större målningar i den höga och ljusa kommunfullmäktigesalen högst upp i höghuset i Sollentuna centrum. Det var inte en målning skapad att skänka lugn och ro, som t.ex. vävnaden i Riksdagens sammanträdessal. Den ville påminna om kulturens kraft, kändes det som. Varför den så småningom togs bort vet jag inte.

Men att konstnären, Erland, hade ett arv från sin far om att vara en ledare, om än när det gäller färgens betydelse inom den svenska konsten, det intrycket består. Hans deltagande i Svenskt samtidsmåleri i juni 2008 på Edsvik konsthall har för mig personligen stadfäst hans betydelse (Se nedanstående P.S).

Erland har under de senaste tio åren som konsthallen bestått varit en ofta sedd besökare. Trots hans alltid oljefärgsfläckade kläder gjorde hans ständigt vänliga väsen alltid ett positivt intryck på de hallvärdar som såg honom försynt smyga in; en välkommen gäst. Men få verkade vilja störa honom i hans rundvandringar på de olika utställningarna.

En gång fick jag tillfälle att hälsa på honom. Det var när han kom i sällskap med  hans bror Johan och stod på uppfarten till konsthallen. Då gick jag fram till Johan  och frågade om han mindes mig, så där för en 40-50 år sedan? Vilket han förstås inte gjorde; vi hade aldrig talats vid. Jag hade tagit fel på honom och hans bror Staffan. Johan höll, som den gode psykolog han är, dock god min. Och sedan kunde jag våga hälsa på Erland. Jag tackade honom så mycket för hans måleri, vartill han nickade uppskattande.

Och det gör jag än en gång; tack!

Herman Gyllenhaal

Johan Cullberg f. 1934 och Erland Cullberg f. 1931, d. april 2012, på uppfarten till Edsvik konsthall från Landsnoravägen i december 2005.

Ur juninumret av Edsbergs-Kuriren 2008 om Svenskt samtidsmåleri:

”Erland Cullberg deltar med fyra tavlor, ovanstående heter ”Okänd poet”. När jag efter öppnandet talade om för honom att min hustru och jag tyckte att han förändrats på senare tid och att jag tyckte att denna var den bästa svarade han med en viss värme i rösten: ”Ja, jag har blivit gladare.”

”Det märks”, påpekade en annan besökare, ”på att han inte vräker på färglager ovanpå färglager utan arbetar friare.”


P.S. Ett mycket kort videoklipp med fyra av Erland Cullbergs målningar som jag filmade på utställningen Svenskt samtidsmåleri i juni 2008 finns på denna länk: http://youtu.be/tNbNG3U1p_w . För att titta närmare på bilderna, tryck på paustangenten till vänster om tidsindikatorn. D.S.

Edsviks utställning är tecken i tiden för intresset för tanten

”Den sturska tanten har blivit en förebild” är rubriken över Tomas Lerners helsidesrecension i DN den 19 april 2012 av boken "Tanten, vem är hon?" som är utgiven av förlaget Bor4. Professorn i etnologi vid Umeå universitet, Marianne Liliequist står som redaktör för antologin tillsam¬mans med Karin Lövgren

Lerner skriver bl.a. : ”Ett tecken på det ökade intresset för tanten är en nyligen avslutad utställning på Edsviks konsthall i Sollentuna norr om Stockholm. Från taket hängde gamla nylonstrumpor, laxrosa livstycken, kraftiga underbyxor, virkade grytlappar och omsorgsfullt sydda dukar.”

”Det flesta av föremålen var hämtade från Eva Björks permanenta "Tantmuseum" i norra Hälsingland. Hon är också utgivare av den årliga Tantkalendern, som just kommit i 2013 års version och som den här gången handlar om det bästa sättet för tanter att flirta på.”

”– Även tanter har en sexualitet ¬om nu någon skulle tro något annat, säger Marinne Liliequist.”

Så avslutas recensionen som i sin helhet kan ses på DN:s hemsida, under ”Livsstil” Se denna länk: http://www.dn.se/livsstil

Cirka 10.000 besökare

Utställningen på Edsvik konsthall har väckt ett intresse som ingen av de inblandade väntade sig, vare sig Eva Björk eller konstnärlige ledaren Ricardo Donoso. En preliminär beräkning visar att utställningen lockat cirka 10 000 besökare. Det är mer på fem veckor än vad utställningen med Odd Nerdrum fick på två månader, kan man med fog notera.

– Det är synd att vi inte kunde förlänga utställningen, vi skulle ha kunnat hålla på en månad till, suckar en av dem som arbetar på konsthallen.

Tilläggas kan att en video om Eva Björks akvareller på utställningen med vyer även över installationerna av ”tantsaker” som hängde på hallens takbjälkar visas i två veckor på Sollentunas kabellokal-TV-kanal samt på YouTube i Edsbergs-Kuriren-Video; se även nedanstående:

Hrmn

Systrarna Söderberg hos Conan O'Brian

Att få uppträda i ett av de största soffprogrammen i amerikanske TV är något som de flesta svenska artister med internationella ambitioner drömmer om. Men nu har systrarna Johanna och Klara Söderberg lyckats med det; det handlar förstås om First Aid Kit!

Ur Expressens faktaruta den 17 april: "Grunda­­des 2007. Uppmärksammades genom en Fleet Foxes-cover på Youtube 2008. Signades till Rabid Records, som delägs av duon The Knife. Släppte EP:n "Drunken trees" 2008, som även släpptes av Londonbaserade Wichita Records. Debuten "The big black & the blue" kom 2010 och följdes av en turné i USA, Kanada, Australien och Europa "

Deras album The Lion's Roar från i år väckte genast ännu större uppmärksamhet i Sverige med sin blandning av folk-pop-country och en oerhört säker stämsång. En promotion video med en blandning av fantasy och magi spelades upp i svensk TV och ryktet om dem spreds ännu snabbare över världen.

Sedan i början av mars genomför de en turné i USA med lovord och jubel överallt där de har uppträtt. Som kanske toppen på resan var att få uppträda i Conan O'Brians show i förrgår den 16 april. Se även denna länk.

Det verkligt obehagliga

Det verkligt obehagliga
var kanske
att det var
de egnas liv
han var ute efter
- inte ”de andras”

Som om han ville säga
oss:
”Om ditt högra öga förleder dig
så riv ut det!”

Tänk om det
det verkliga målet
inte var
Koranen, som talar om
”Bokens folk”
(och därvid menar såväl
judar, kristna och muslimer),
och dess följare,

utan tomheten i den västerländska
så kallade verkligheten
och dess spelande
med själviska drifter
i alla former
på filmdukar och
datorskärmar
i hämningslösa våldsböcker
och på parbytespartyn.

Vi som spelar casino
med våra och andras liv
som börsinsatser,
borde inte vi känna efter
var vi har den medmänsklighet
som vi ser att han
så uppenbart saknar?


Herman Gyllenhaal, Edsberg, den 17 juli 2012

Aprilönskan

Jag vill ha
våren
i en liten
ask
som knoppas
och
grönskar

Den vill jag
kunna öppna när
jag

vill


Edsberg, 17 april 2012